Alla kan vara lucia

Det går ju inte att komma ifrån att idag är en extra bra dag att konstatera att alla kan vara lucia. I alla fall på dagis och på nätet. Alla får vara med. Och om man inte vill vara lucia kan man alltid vara tomte, det brukade jag vara.

Nu när man är något så när vuxen så brottas man mer med problematiken i att förklara för internationella kollegor hur det kommer sig att verksamheten går något långsammare den 13 december för att vi är fullt upptagna med att dricka uppvärmt vin med russin (dubbeldruvor), släcka ner på kontoren och strutta omkring med strutar på huvudet och ljus i händerna.

Ingen som inte har sett det kan förstå det. Därför såg vi det som vår uppgift att förankra den svenska kulturtraditionen förra året på julfesten i London och gå ett litet luciatåg för våra kollegor. Min chef var bedårande i strut och jag fick äntligen vara lucia. Britterna gav oss stående ovationer i sann fotbollsareneanda. Den där andäktiga tystnaden uteblev lite, men det var det värt. Sedan fick alla glögg.

Jag vet faktiskt inte om de hajade grejen riktigt. Men kärleksfullt var det.