Romantiska möten

När jag var singel hade jag en hangup på romantiska möten. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle springa in i doktor McDreamy av en slump. Och att vi sedan skulle leva lyckliga i alla våra dagar.

Jag hade dessutom just en (pinsam) läkarperiod. Kirurgen som opererade bort min visdomstand frågade rart om det var någon som tog hand om mig när jag kom hem. Och jag log mitt mest strålande leende och bekräftade mitt singelskap genom att neka. Enda abret var att jag provlog samma leende tre minuter senare på toaletten - med bedövningshängande mun och blodstänk i hela fejan var jag så långt ifrån en rosenskimrande patient som man kan komma. Trots detta så trodde jag nästan att han skulle ringa. Haha. Det gjorde han inte och det berodde nog inte bara på läkaretik.

En annan stilig en var plastikkirurgen som tittade till mina brännskador efter jag hade vält en kanna kokande kaffesump över händerna. Det hade varit en fin historia att berätta i efterhand. Hur våra ögon möttes över mina såriga händer. Hur han föll pladask för den roliga och tappra patienten. Haha. Det blidde inte så.

Sensmoral: Hollywood moments är sällan något annat än just Hollywood moments. De händer i LALA-land, men ytterst sparsamt i verkligheten. Kärleken kan däremot finnas när man letar efter den. Som min man. Min alldeles egen doktor McDreamy. Utan rock och läkarexamen men med betydligt större uppsidor än så.

(Om någon mot alla odds inte har läst hela bloggen från dag ett så träffades vi varken på ICA eller när vi rastade våra obefintliga hundar utan på nätet.)