Bra att ha

Jag är en obotlig samlare. Jag kan på intet sätt förmå mig att slänga gamla lappar från mellanstadiet, brev från tonåren, rara vykort från vänner, CD-skivor med okänt innehåll, udda kuvert, roliga pennor eller varuprover. Jag gillar även att ha ett par extra paket pasta i skafferiet och vid det här laget slåss det fem tuber tomatpuré i kylskåpsdörren.

Men man kan dela in samlandet i två grupper. Sådant som samlas av sentimentala skäl och sådant som man ärligt verkligen tror kan vara bra att ha. När det gäller den senare gruppen blir jag odrägligt nöjd när det visar sig att jag har rätt. Vilket händer ungefär en gång per år när vi får nattgäster som har glömt sin tandborste och jag vist nog har sparat det senaste resekitpaketet från flygbolaget. Ha, vad var det jag sade, bra att ha!

Den första gruppen handlar snarare om kärlek. Det handlar om den där varma känslan i bröstet när en gammal bild väcker minnen om härliga resor med goda vänner eller när en omtänksam födelsedagshälsning påminner en om hur mysigt det är när folk kommer ihåg en. I bästa fall leder det till att man själv ringer ett samtal eller skickar en hälsning. Och det är den bästa anledningen till att gå igenom sina gamla lådor och högar. För slänger något ur de högarna, det gör jag mycket sällan. Även om starka krafter försöker påverka mig att göra det.

De starka krafterna brukar också rationellt säga att sådant som har legat i förrådet i en låda i tio år kommer man inte ens att sakna om det försvinner. Det bär mig emot att säga, men det ligger någonting i det. Men det är ju ens förflutna. Delar av historien som man (oftast) inte vill glömma bort. Och som man ibland behöver triggers för att komma ihåg om man inte har fört dagbok varje dag.

Tja, man får väl kompromissa. Jag ska slänga lite dammiga ansiktsmasker från 1992. Men högarna, de behåller jag.