Jag, en matkorgsgluttare

När jag var singel spanade jag alltid in andra människors matkorgar när jag handlade min ranson av halvfabrikat efter jobbet. Det var ett enkelt och rätt intressant sätt att avgöra om de var tvåsamma, familj eller kanske till och med singlar. För jag hade en slags känsla av att sitt livs kärlek, honom kan man faktiskt springa på mellan brödavdelningen och de frysta blåbären. Alltså blev jag en matkorgsgluttare. På ICA där jag bodde var det dessutom väldigt trångt mellan hyllorna och således borde det ha varit än större chans att bokstavligen gå in i sitt livs kärlek.

Det fanns några olika typer av matkorgssinglar. De uppenbara - fem paket mikromat och en folköl i korgen. De ambitiösa - lite grönsaker, lite mejerivaror och en ensam kycklingfilé. De lyckliga - pinjenötter, basilika och 250 gram färsk pasta som uppenbarligen skulle bjuda någon på middagsdejt. De rationella - en liter yoghurt och lite bröd. De luriga - lagom mycket mat för att räcka till två i en dag eller till en i flera dagar. De ambitiösa var inte helt oväntat mina absoluta favoriter.

Jag matkorgsgluttar faktiskt fortfarande. Det är lite som att tjuvlyssna på bussen. Men inte gick jag in i mitt livs kärlek där i affären. Honom hittade jag som bekant på ett helt annat ställe och jag vet att jag aldrig hade träffat honom i min kvartersaffär för där var han första gången när han hade flyttat till mig och Stockholm.

Slutsatsen får alltså bli att alltid komplettera sitt matkorgsgluttande med någon annan form av bredare sökning om man faktiskt vill träffa någon.