Att ringa eller inte ringa

Det var mycket lättare på den gamla goda tiden när man inte hade något annat än en hemtelefon och på sin höjd en skraltig telefonsvarare som dejtbevakare. OK, telefonsvarare kunde generera en del frustration när den inte blinkade vänligt med en massa meddelanden från presumtiva dejter och Lotto-vinstinformerare. Men det kunde man alltid avfärda med att någon kunde ju faktiskt ha ringt femhundra gånger utan att lämna ett meddelande.

Nu är det minsann annorlunda. Givet att man har på sin mobiltelefon så går det att i stort sett utan tvivel konstatera att ingen faktiskt har ringt på väldigt länge. "Missat samtal" är däremot nästan lika spännande som en trisslott och sms-pipet kan skapa ohemula förväntningar. För att inte tala om all den kreativitet man känner att man måste uppbåda när man ska svara på ett sms från någon speciell. Hardtoget kommer helt naturligt när det för många är ett faktum att det tar fem timmar att komma på de där extraordinärt lagom avspända men ändå uppmuntrande 160 tecknen som man på fullaste allvar tror kommer att kunna avgöra en framtida lycka.

Eller så gör man som min man gjorde när vi dejtade. Eftersom det tar honom cirka trettiofem minuter att komponera ett sms längre än femton tecken och han är en rationell individ så ringde han alltid upp istället. Jag smsade något gulligt och han ringde upp. Det var rätt mysigt faktiskt. Det är fortfarande rätt mysigt.

Jag vill härmed slå ett slag för att ringa upp. Vänta inte x antal dagar eller på rätt tillfälle eller på bättre tider. Om du vill prata med personen, så ring. Om du vill smsa, så gör det. Det är sannolikt väldigt välkommet.