Monsterdejter

För ett antal år sedan så var jag bjuden på Halloweenfest. Eftersom jag är en fåfäng typ så bestämde vi oss för att inte vara monster, häxor eller vampyrer utan Charlies änglar. Jättefina var vi. Efter ett antal muggar med Bloody Mary's så hittade jag ett monster som jag gillade. Han fick titta på min pistol och jag funderade över hur han egentligen såg ut där under allt smink. Men han var supertrevlig. Och han frågade efter mitt telefonnummer så när jag hade slutat dryga mig och säga "noll sju noll ett två tre fyr fem sex sju" så fick han det riktiga.

Ganska många timmar senare vaknade jag hemma i min etta av att mobilen ringde. Pistolen låg på kudden och det var rätt mycket jordnötter i sängen. Fråga inte. Det var i alla fall monstret från gårdagen. Han föreslog en promenaddejt om några timmar och jag undrade i mitt stilla sinne om han var utsänd från Fjällräven för att frilufsfrälsa bakfulla innerstadssinglar. Jag sade ja i alla fall och ångrade mig kanske fem minuter senare men då var det ju försent.

Och nu kom kruxet. Hur känner man igen ett monster på Odenplan? Alltså som inte är ett monster längre? Jag spanade mig blå, men det löste sig eftersom han kände igen en tredjedel av Charlies änglar. Men han såg inte alls ut som jag kom ihåg. Inga vårtor, inget blod i mungipan, inget svart smink och ingen spikklubba. Söt för all del, men inget monster längre. Vi gick på promenad och drack te och käkade medhavda mackor och allt kunde ha varit toppen om det inte vore för att han inte var ett monster längre. Vi hade inte så mycket att prata om när jag hade lämnat pistolen hemma och hans ansikte var babyslätt.

Sensmoral: Yta är inte allt. Det måste finnas något bakom monstersminket.