Vems fel, vems fel?

Varifrån kommer den här otroligt tröttsamma kollektiva önskan att alltid ha någon att skylla på? Debatten över gårdagens snökaos i huvudstaden är redan i full gång.

Vems fel är det? Vägverkets? De fick inte ut sina plogbilar, fast det berodde ju på att det stod en massa bussar och lastbilar på tvärsen och kloggade igen trafiken, fast det berodde ju i sin tur på att det var en massa personbilister ute och körde med sina sommardäck som packade den nyfallna snön till glansis så att bussarna hamnade på tvärsen och plogbilarna inte kunde komma fram. Kan vi inte bara konstatera att ja, det var korkat att köra ut med sommardäck, ja, det var svårt att köra ett tungt fordon i gårdagens väglag och ja, då kommer inte plogbilarna ut. Och kanske för en gångs skulle vara lite ödmjuka inför vädrets makter är större än vi och att det kanske en gång för alla var allas och ingens fel.

Den positiva aspekten av gårdagen var den här lite härliga känslan av tyst eller uttalad gemenskap som uppstår när ingenting fungerar. Man hjälper varandra lite spontant, puttar på bilen som har fastnat, lånar ut en tröja till en trött treåring som väntar på det inställda tåget och ler konspiratoriskt mot de man möter som strävar i motvinden. Lite mer kärleksfullhet än vanligt. Tänk att det ska behövas ett snökaos för det.

Fram för mer kärleksfullhet i fint väder också.