Anteckningar om kärlek i allmänhet och på nätet i synnerhet.
onsdag, november 29, 2006
Julklappar till dejten
När man har dejtat sådär en eller ett par månader lite drygt och man inte riktigt vet status på relationen och man inte har träffat varandras familj. Förväntas man då köpa en julklapp? Vill man köpa en julklapp? Och i sådant fall vad?
Lösningen kan vara att inte lägga så mycket pengar. Mycket pengar blir bara fånigt när man inte känner varandra sådär väl. Det är ju faktiskt tanken som räknas.
Tips: 1. Ett gammalt hederligt blandband. Eller bland-CD är det kanske nuförtiden. Med ett tydligt tema, må det vara kärlekslåtar, pick-me-up-songs eller softaisoffansamling. 2. Ta en bra bild på något ni har gjort tillsammans eller pratat om. Rama in den. 3. En signerad bok. Kolla om favoritförfattaren signar böcker någonstans i julruschen. Och om inte så kör antikvariatvarianten och försök hitta en fin förstautgåva. 4. En personlig almanacka. Så att han eller hon kan hålla reda på era dejter nästa år. 5. En heldag för er båda. Boka upp en dag och överraska med champagnefrukost, bad, femkamp i hemmet (TP, armbrytning, poker, chokladprovsmakning eller playstation för att ge några exempel) och avsluta med en hemlagad femrätters.
Det är den kanske största helgen i USA den här helgen, Thanksgiving. Jag har firat en Thanksgiving i Santa Monica med the full tjobläng Thanksgiving dinner i take away-format på ett osedvanligt mysigt hotellrum med min osedvanligt mysige man. Det var riktigt, riktigt bra. Kalkon, tranbärssås, potatismos, pumpapaj och blåbärspaj och 250 kanaler att zappa mellan. Säga vad man vill om jänkarland, men de gör ingenting halvdant. Vi missade dock själva att säga tack, "give thanks", i vår iver att frossa loss på tacksägelseläckerheterna.
Men det är en riktigt sund tradition. Att tänka efter vad man är tacksam över. Det borde man göra lite oftare än en gång om året.
Jag är verkligen tacksam över: - Min man, resten av min familj och mina underbara vänner. - Att jag mår bra. - Att jag har det så bra.
Och en hel bunt andra grejer, men man får ju begränsa sig.
Nya dejtingformat på TV ger helt nya och underbara sammansatta ord i den alltid lika kreativa kvällspressen. Vad sägs om ett gammalt hederligt hångelbråk? Eller bondesvek? Charmstöt? Hästtrick?
Särskilt hångelbråk påminner om tonårens dramatik när klassens casanova avverkade flera hångel på en kväll. Då kunde det faktiskt uppstå direkta hångelbråk som följd. Men vuxna människor på en bondgård? Undrens tid är inte förbi.
Jag hade en riktig kalkondejt en gång. Den började illa och blev bara sämre. När han anförtrodde mig att hans kompisars flickvänner inte gillade honom i samma andetag som han sade att det hade inkommit ett förslag till vår gemensamma förslagslåda att vi skulle prata om mer intima saker och komma varandra in på bara livet, då var jag millimetrar från att resa mig och gå. Killar med osynliga förslagslådor ska man per definition akta sig för. Men god uppfostran/konflikträdsla/feghet hindrade mig och jag satt kvar en timme till. I förslagslådehell.
Frågan är vad man gör när man upptäcker att man har en kalkondejt. Jag skulle nog ändå förorda att så snart som möjligt avsluta utan att göra en grej av det hela. Tacka för sällskapet, konstatera att man kanske inte direkt var som gjorda för varandra och önska allt gott i framtiden. Man behöver inte vara snorkig eller elak utan bara lite inlindat ärlig.
Själv borde jag bara ha lagt ett förslag i den osynliga förslagslådan. "Jag föreslår att jag går nu."
När man pratar på telefon för första gången och han låter sådär riktigt glad. Vad är det för fel på honom? Är det första gången han får prata med en tjej?
Eller när man får en komplimang. Tog han inte i lite mycket där? Hur vet han om jag är smart eller inte?
Eller kanske när man träffas första gången och han ler ett riktigt brett leende när man ses. Vadå, har han aldrig träffat en tjej förut? Vad har han för anledning att se så himla happy ut?
Lite skepticism är bara sunt när man dejtar så att man inte går på onödiga nitar. Men man får passa sig så man inte trillar över i osund skepticism och avfärdar människor på löpande band. Att hitta en glad man som ger en komplimanger och ler när man träffas är faktiskt inte av ondo. Det är bra. Jag har hittat en sådan.
Det finns ju ett antal saker i livet man bör göra fast de inte är så roliga. Som att gå ut med soporna, deklarera (även om vissa säkert tycker att det är kul) och gå på släktmiddag. Allt för att det kommer ut något gott i slutänden ändå. Som ett kök som doftar gott, skatteåterbäring eller åtminstone inga förseningsavgifter och ett släktnätverk.
Men det finns andra saker i livet som man faktiskt ska se till att ha roligt när man gör för man blir så mycket bättre då. Som att jobba med något man tycker är roligt. Ha fritidsintressen som faktiskt är roliga och inte bara något man gör av gammal vana. Eller välja en dejtaktivitet som är rolig. Om du bävar inför att sitta framför någon och äta mat så välj inte middag som en förstadejt. Om du hatar fotboll så gå inte på en fotbollsmatch som förstadejt. Det kan låta som självklarheter, men tro mig, det finns många som inte har det särskilt roligt på första dejten.
Du är positiv, avslappnad och snygg när du har roligt. Fantastiskt bra egenskaper när man går på dejt.
Nätdejtare världen över, säsongsanpassa era profiler. Kommunikationsexperter är överens - om profilen känns uppdaterad och relevant så ökar chanserna radikalt att hitta rätt. Så låt din profil spegla novemberkänslorna, reflektera över slöa eftermiddagar framför brasan med varm choklad eller afternoon tea i någon glammig hotellbar. November kan faktiskt bli mycket roligare med en dejt eller två.
Match.com i Skandinavien (vi föredrar att säga Norden) omnämns i IACs kvartalsrapport som en av de främsta tillväxtdrivarna inom IAC Personals. Personligen blir man förstås lite stolt över att det man gör varje dag faktiskt märks även i de stora sammanhangen.
Men framför allt så är det en kittlande känsla över vad det betyder rent generellt - mer kärlek, färre singlar (i alla fall färre singlar som ändå inte vill vara singlar) och kanske ett framtida överskott på ettor i Sverige. Det är vad jag kallar för kärleksfull tillväxt.
Varifrån kommer den här otroligt tröttsamma kollektiva önskan att alltid ha någon att skylla på? Debatten över gårdagens snökaos i huvudstaden är redan i full gång.
Vems fel är det? Vägverkets? De fick inte ut sina plogbilar, fast det berodde ju på att det stod en massa bussar och lastbilar på tvärsen och kloggade igen trafiken, fast det berodde ju i sin tur på att det var en massa personbilister ute och körde med sina sommardäck som packade den nyfallna snön till glansis så att bussarna hamnade på tvärsen och plogbilarna inte kunde komma fram. Kan vi inte bara konstatera att ja, det var korkat att köra ut med sommardäck, ja, det var svårt att köra ett tungt fordon i gårdagens väglag och ja, då kommer inte plogbilarna ut. Och kanske för en gångs skulle vara lite ödmjuka inför vädrets makter är större än vi och att det kanske en gång för alla var allas och ingens fel.
Den positiva aspekten av gårdagen var den här lite härliga känslan av tyst eller uttalad gemenskap som uppstår när ingenting fungerar. Man hjälper varandra lite spontant, puttar på bilen som har fastnat, lånar ut en tröja till en trött treåring som väntar på det inställda tåget och ler konspiratoriskt mot de man möter som strävar i motvinden. Lite mer kärleksfullhet än vanligt. Tänk att det ska behövas ett snökaos för det.
Det är något romantiskt över snö. Min generation är dessutom skadad av musikvideos med snöänglar. Men det förutsätter liksom ett stilla snöfall med stora flingor och en decimeter snö som man kan kasta upp i luften. Inte 15 sekundmeter och horisontellt snöfall.
