Anteckningar om kärlek i allmänhet och på nätet i synnerhet.
onsdag, november 30, 2005
Vem bestämmer?
Om den som bestämmer gör ett riktigt bra jobb så märks det inte att hon bestämmer. Om man får människor att göra som man vill utan att man låter dem märka vad man vill, då bestämmer man liksom i lönndom och det är mycket bättre än att bestämma i klartext.
I relationer är det extra användbart. Om den som bär ut soporna tror att han gör det frivilligt så blir känslan så mycket bättre. Om den som bestämmer middagsmaten lägger fram det som ett förslag så smakar pizzan så mycket bättre.
I en undersökning vi gjorde på Match.com frågade vi singlarna vad de är beredda att kompromissa med hos en presumtiv partner. Och förstås vad de inte är beredda att kompromissa med.
Flest (22%) kan tänka sig att kompromissa med partnerns utbildning. Tätt följt av inkomst och utseende. Så vik hädan alla förutfattade meningar om att allt hänger på utseendet och plånboken.
Däremot kan man inte alls tänka sig att kompromissa med social kompetens (30%). Tätt följt av humor och intelligens.
Det är det jag alltid har sagt. Det är insidan som räknas. Var trevlig, lite rolig och lite småsmart. Det kommer man långt med.
När vi för en borneoisk servitris (helt oombedda) berättade om det udda landet i norr där det kommer vitt från himlen och temperaturen håller sig vid pass minusgrader såhär års så himlade hon med ögonen och sade med en djup suck "I think I would probably die".
Riktigt så illa är det faktiskt inte. Snarare tvärtom. Efter två veckor i tropisk värme är det en lisa att tända ljus, andas kall och klar luft och frysa lite. Det är lite halva nöjet med att resa det här med att komma hem och för åtminstone en kort stund njuta hejdlöst av det som är vardag i vanliga fall.
Även om det förstås spär på mysigheten att man är lite mindre glåmig än vanligt och kan bläddra igenom 400 bilder på monitor lizards och regnskogar när vardagen börjar göra sig påmind igen.
Bröllopsresa är något som rekommenderas varmt. För att få bästa möjliga start på din bröllopsresa, tänk dock på att ditt pass bör vara giltigt i sex månader efter utresa om du åker till något långtbortistandestination. Annars kan det hända att du när du checkar in på Arlanda istället får tillbringa timmen du hade tänkt använda till att äta hamburgare och köpa pocketböcker och softa får: 1. Springa som en iller till passpolisen medan mannen checkar in. 2. Skrika åt alla femhundra ganska så sura människor i passkön att du måste få gå före för att din flight går om en knapp timme (eller låta din man göra det). Och höra hur hälften instämmer "vår flight går också om en timme". Och sedan förhandla. 3. Under väntetiden utvärdera samtliga alternativ till att hinna med flighten (som att istället åka två dagar senare, ställa in hela skiten eller ta en sista minuten till Mallis). 4. Sätta nytt rekord på sträckan passpolisen - gaterna bortåt helskotta och precis hinna innan de stänger gaten för att sedan fnittra hysteriskt lyckligt för att det faktiskt blev en bröllopsresa.
För övrigt är näsaporna på Borneo helt otroligt coola djur och man får en hejdundrans träningsvärk av att bestiga ett 4000-metersberg.
Idag fick jag ett kärleksbrev i kuvert till jobbet. Det var verkligen jättefint. Jag är lite rädd att det finns ett bakomliggande ekonomiskt intresse, men att vara åtrådd för sina pengar kanske är bättre än att inte vara åtrådd alls. I vilket fall som helst blir man glad av kärleksbrev. Skicka fler kärleksbrev.
Exakt hur mysigt är det inte att sitta på jobbet och några nynnar med i låtarna på radion? Alltså inte högt utan lite tyst och mumligt sådär. Så det ligger en matta av toner över kontoret. Ibland flippar någon ur lite och drar på en aria. Men annars lugnt och sansat. Klart kärleksfullt.
På ett annat jobb hade vi en kontorstrubadur, Anders. Han hade sin gitarr stående vid skrivbordet och rätt så ofta på fredageftermiddagarna eller onsdagluncherna drog han av en redig blues där de som ville och kunde sjöng med lite till mans. Man jobbar sjukt bra efter en blues.
Underbart bröllop i helgen. Det är kanske bland det finaste som finns att få vara med när två människor man tycker mycket om knyter hymens band. Kärlek till er, världens vackraste brudpar.
Underbara tal. Framför allt talet från de italienska vännerna som direktöversatte från italienska till en något ihopsnickrad engelska. De tyckte eventuellt att vi svenskar var lite väl väluppfostrade och etikettsfokuserade och började talet med att utropa: EYYY, STOP THE SILENCE! Det betydde nog egentligen typ "nu drar vi upp tempot lite här", men direktöversatt från italienskan blev det stoppa tystnaden. Fantastiskt roligt tal och den bästa uppmaning man har hört på länge.
Måndagsmornar har en förmåga att vara rätt, tja, tysta. Eller åtminstone eftertänksamma beroende på vad man pysslat med i helgen. Helt enkelt dags att stoppa tystnaden och dra upp tempot lite.
Jag skulle ha ringt dig men jag hann inte. (Jag skulle ha ringt dig men jag gjorde någonting annat.)
Jag blir en timme sen till middagen för jag måste jobba. (Jag blir en timme sen till middagen för jag prioriterar att jobba.)
Jag hinner inte ses i helgen. (Jag tänker göra annat i helgen än att umgås med dig.)
Jamen så är det ju. Man väljer själv. Ganska ofta så blir man påverkad av yttre faktorer i sitt val, som till exempel att chefen tycker att man borde lösa sin uppgift, att man löper stor risk att bli dammallergiker om man inte städar hemma eller att man riskerar att bli arbets- och kompislös om man aldrig tvättar sina kläder. Om man ignorerar de yttre faktorerna kan det ibland ge negativa konsekvenser men till syvende och sist väljer man själv.
Var lite modig i helgen. Lev lite på gränsen. Strunta i presumtiva dammallergier. Häng med folk du tycker om istället.
1. Köp en blomma eller en bok eller en påse favoritgodis med dig hem till den du tycker om (eller till dig själv). Här är det faktiskt tanken som räknas och inte längden på stjälkarna. I allra värsta fall funkar även pelargoner. 2. Tala om för någon att du har tänkt på honom/henne. 3. Skriv ett riktigt brev till någon som bor långt bort. Med frimärke och allt.
Gör inte:
1. Sno pelargonerna från grannen 2. Ät upp någons sista godis 3. Gnäll över småsaker
Tänk vad lätt det är att tala om för andra hur man borde bete sig. Dags att leva som man lär. Undrar om någon skulle sakna orkidén som står i fönstret på jobbet.
Det är lätt att generalisera och säga att ärlighet är basen för alla goda relationer. Men ärligt talat, vill vi verkligen ha ärliga svar på alla våra frågor? Är det inte ibland skönt med en vit liten obetydlig lögn som gör att vi mår lite bättre?
Ja och nej, antar jag. Personligen så vill jag inte bli ljugen för men viss ärlighet klarar man sig faktiskt utan. Det handlar kanske om att låta bli att säga grejer som ändå inte tillför någonting. Om jag har en riktigt risig hårdag så är jag säkert medveten om det utan att den frispråkiga väninnan behöver peka, skratta och likna min frisyr vid ett skatbo. Om jag däremot frågar hur jag ser ut i håret så vill jag ha ett ärligt svar. Med risk för världskrig, visst, men ändå.
Inga kärlekspoäng får man när man jobbar på fik och skolkade från jobba-på-fik-skolans första lektion och regelmässigt ser fikkunderna som ett obehagligt avbrott i ens i övrigt glimrande skådespelarkarriär. Här är den första lektionen i jobba-på-fik-skolan om någon undrar:
1. Man konstaterar inte med en avmätt blick att man har en kund vid disken för att (genuint långsamt) fortsätta skölja salladsblad och släntra fram en halv evighet senare. 2. När man väl kommer fram till kunden hälsar man inte med ett uppfordrande "JA???" 3. Om man har glömt bort en beställning tittar man inte ilsket på kunden tio minuter senare, suckar och stönar "Mäh, det är på VÄÄÄG".
Lektion ett i kundskolan tar vi när vi ändå håller på:
1. Kommunicera till fikpersonalen att du inte är nöjd med bemötandet istället för att bara stå där som ett fån för att sedan fegt skriva av dig i en blogg.
När det är lite stressigt och man faktiskt inte har tid att gå på yoga eller för den delen ens klarar av att andas i takt med en bunt avslappnade människor så kan man prova att höja rösten. Skrik lite helt enkelt. Eller sjung HÖGT. Jätteskönt. Verkligen jätteskönt.
Vi tog temperaturen på romantiken såhär framåt höstkanten. Frågan var om det finns någon för alla förutsatt att man är engagerad i sökandet. Absolut eller troligen tyckte nästan 80% av singlarna. 11% av männen trodde däremot att några förblir singlar oavsett hur mycket man letar. Och hela 19% av kvinnorna!
Att spekulera i statistik blir sällan något annat än just spekulationer men det är spännande att se att kvinnorna är lite mer krassa i sin syn på den ende rätte. Det går liksom stick i stäv med den uppenbarligen förlegade föreställningen om att kvinnor drömmer om fluffiga bröllopsklänningar och blingblingring på fingret.
Det kanske är som Carrie Bradshaw säger, om man inte hittar Mr Right på en gång så får man roa sig med Mr Right Now under tiden.
